Ultramarin

Ultramarinblått, C.I. Pigment Blue 29 (77007), är ett blått, i vatten olösligt pigment, som är både ljusäkta och tvättäkta, inte angrips av alkalier, men förstörs av syror eller surt reagerande salter varvid svavelväte utvecklas. Ultramarin berett med kiselsyra angrips mindre av sura vätskor. Den blå färgen drar ofta något åt det röda hållet.

Det är ett svavelinnehållande natriumsilikat vars sammansättning i sin enklaste form kan skrivas Na₇Al₆Si₆O₂₄S₃,^[2] och mer generellt har en ungefärlig sammansättning som Na_6-10Al₆Si₆O₂₄S_2-4.^[5]

Från 1400-talet användes pulvriserad och slammad lapis lazuli^[1] som en mycket dyrbar och varaktig blå målarfärg under namnet ultramarin. Detta färgämne var det enda som på vid den tiden gav en beständig blå färg.^[1]

Sedan man lärt sig att tillverka detta mineral, är all ultramarin i handeln syntetisk ultramarin. Syntetiskt ultramarin framställdes i liten skala först av Gmelin år 1822, och den första ultramarinfabriken anlades 1834 av Leverkus i Wermelskirchen. I början av 1900-talet var Nürnberg den viktigaste produktionsorten.

Råämnena för tillverkningen är ren porslinslera, glaubersalt och kol. De fint pulvriserade och noga blandade ingredienserna glödgas, varefter massan pulveriseras och urtvättas. Man får då ett grönt pulver, ultramaringrönt, som blandas med svavel och glödgas med lufttillträde, varvid massan antar en intensiv och ren blå färg. Efter avsvalning pulveriseras, tvättas och slammas produkten. Wilhelm Büchner förenklade tillverkningen genom att tillsätta soda, svavel och kiselsyra. Då erhålls blått ultramarin direkt, genom en enda bränning, en metod som sedan togs upp av andra ultramarinfabriker.

Ultramarinblått används gärna som pigment i konstnärsfärger. Under renässansen var ultramarin, vid sidan av guld, det pigment som användes till de allra viktigaste delarna av en målning. Detta berodde förmodligen på att pigmentet var dyrbart, på dess uppskattade blåa färg och på att det, till skillnad från andra blå pigment, var hållbart och inte förändrades över tiden. Den allra finaste kvalitén användes för sådant som Jungfru Marias mantel.^[6]

Ultramarinblått användes i början av 1900-talet även till tapet- och tygtryck och till blåning av till exempel vävnader, pappersmassa, stearinmassa och socker.

Ultramarinviolett, ultramarinrosa och ultramaringrönt är pigment som alla har en kemisk struktur som ligger nära ultramarinblåtts. I Colour Index har de egna generiska namn, men de har samma "constitution number", 77007, som ultramarinblått.

Ultramarinviolett, C.I. Pigment Violet 15, har oftast blåviolett ton, men det förekommer rödvioletta varianter.^[7][8]

Pigmentet framställs genom några dygns upphettning av ultramarinblått tillsammans med ammoniumklorid under lufttillförsel, eller genom att ultramarinblått upphettas tillsammans med klor och saltsyra.^[2]

Ultramarinrosa, även kallat ultramarinrött, C.I. Pigment Red 259, har en rosa ton med viss dragning åt violett.^[9]

Det framställs genom några timmars upphettning av ultramarinviolett med saltsyragas, eller vid högre temperatur med salpetersyra (gas).^[2]

Ultramaringrönt, C.I. Pigment Green 24, har en grön färg som drar åt blått.^[10]

Det framställs på liknande vis som ultramarinblått men utan den sista, luftförsedda glödgningen, se ovan.^[2]

Ordet ultramarin används ofta för kulörer som ligger i närheten av dem som kan fås med ultramarinblått pigment. Någon färg med namnet ultramarin finns inte bland de ursprungliga HTML-färgerna eller webbfärgerna (X11). I andra källor ges ultramarin färgkoordinaterna i boxen härintill.^[11]

• Lapis lazuli
• Azur
• Färgord

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Ultramarin, 12 juni 1892.

• ”Ultramarine”. Pigments through the Ages. WebExhibits. http://www.webexhibits.org/pigments/indiv/overview/ultramarine.html. 

Kategori:Färgämnen och pigment