Svenska kröningar

Den klassiska kröningsorten har varit Uppsala, i vars domkyrka tolv kröningar har ägt rum mellan 1441 och 1719. Även om en kröning mer (tretton stycken) har utförts i Stockholm och den första där ägde rum redan 1336 var det först under 1700-talet, som denna ort tog över som regelbunden kröningsort. Under 1200- och 1300-talen utfördes två kröningar i Gamla Uppsala, två i Linköping, en i Strängnäs, en i Söderköping och en i Kalmar. Därefter gjordes endast ett avsteg från regeln Uppsala eller Stockholm, vilket var Gustav IV Adolfs kröning 1800, som ägde rum i Norrköping, dit riksdagen var förlagd, eftersom den politiska stämningen i Stockholm ansågs alltför osäker.

Då kröningen har varit en manifestation av regentens makt har det varit viktigt att bli krönt så snart som möjligt efter trontillträdet. Det kan då noteras, att den som har fått vänta längst med kröningen har varit drottning Kristina, som fick vänta i nästan 18 år på sin kröning. Man ska dock minnas att det i hennes och flera andra regenters fall (Birger Magnusson, Magnus Eriksson och Karl XI) har berott på, att regenterna har varit omyndiga och att kröningen inte har skett så långt efter deras myndighet. Valdemar Birgersson blev emellertid krönt redan under sin omyndighetstid. Om man räknar tiden efter myndigheten är Birger Magnusson den som fick vänta längst på sin kröning, cirka sju år. Kortast väntetid fick Karl X Gustav, som kröntes samma dag som han blev kung.

Från och med Erik XIV etablerades ett mönster för kröningsceremonin, vilken förrättades av ärkebiskopen (genom smörjelsen fick regenten religiös sanktion för sitt trontillträde).^[1] Var regenten gift kröntes gemålen samtidigt, i annat fall efter vigseln. Regenten trädde under kröningen fram inför biskoparna utanför domkyrkan där ärkebiskopen hälsade honom med orden "Välsignad vare Han, som kommer i Herrens namn!" varefter biskopen av Linköping läser följande bön;

Därefter steg kungen tillsammans med biskoparna, till körers sång och trumpeters dön in i kröningskyrkan och fram till koret. Därefter fortsatte kröningen med följande delar.

Smörjelsen inleds med att kröningsmanteln tas från sin plats på altaret och placeras över kungens axlar, en symbol för den kungliga värdigheten. Kungen faller då på knä framför en bibel som är uppslagen på Johannesevangeliets första kapitel. Därefter avlägger kungen sin kunged varefter han knäpper upp sin skjorta och blir smord av ärkebiskopen med en helig olja över pannan, bröstet, skuldrorna, axlarna, handlederna samt händerna. I samband med detta uttalar ärkebiskopen följande bön:

Oljan ansågs ingjuta rättfärdighet i kungen samt mildhet och styrka att bära och skydda sitt folk.

Kungen fördes fram till tronen som stod i koret, där sattes kronan på hans huvud av ärkebiskopen och statsministern, kronan symboliserar den konungsliga makten. Under det att kronan placeras läser ärkebiskopen följande bön:

Kungen fick nu spiran i sin hand av ärkebiskopen, symbolen för den regerande makten, att kunna styra och döma i riktet med rättvisa och rättfärdighet, med följande bön:

Därefter får kungen riksäpplet, som är symbolen för den territoriella makten, under bönen:

Sedan mottog konungen även riksnyckeln, som symboliskt skulle utestänga allt ont från riket samt bevara allt det som var gott, under följande bön;

Svärdet överlämnas till kungen, vilket var symbolen för hans trohet mot sitt ämbete samt för den juridiska makten, för att han skulle skydda det goda och straffa det onda. Svärdet bärs dessutom till kröningen i sin skida liggande på ett hyende men bärs från kröningen blottat framför kungen.^[2]

Under vissa kröningar finns det även en kröningsring, dock inte alla. Ärkebiskopen sätter på konungen vita handskar och trär kröningsringen på ett av hans fingrar. Detta symboliserar att kungen skall bevara den rätta evangeliska tron.

Därefter utropade rikshärolden: "Nu är NN krönter konung över Svea och Göta landom och dess underliggande provinser, han och ingen annan".^[2]

Församlingen svarade därefter med "Leve Konungen".

Efter kröningen avläggs traditionellt två eder. Den första eden avläggs till kungen av kronprinsen och till tronen arvsberättigade prinsar. Eden avges med att långfingret och pekfingret på höger hand hålls uppe medan eden svärs, och därefter kysser man konungens hand.

När prinsarna avlagt sin ed ropar rikshärolden: "Gode herrar af Ridderskapet och Adeln, Gode män af PresteStåndet, Gode Män af Borgare-Ståndet och Gode män af Bonde-Ståndet, gören KONUNGEN Eder Ed!" efter Representationsreformen 1866 utropas istället: "Gode Herrar och Män af Riksdagens båda Kamrar, gören KONUNGEN Eder Ed!". Samtliga riksdagsledamöter reser sig på sina platser och uttalar tillsammans eden.^[2]

Te Deum framfördes av en kör när regenten satt sig på tronen. Det var vanligt att den nye monarken utsåg grevar, friherrar och adel vid kröningen.^[3]

• Kröning
• Sveriges riksregalier
• Gustav III:s kröning
• Karl XI:s kröning

• Hagerman, Maja (1996). Spåren av kungens män : Om när Sverige blev ett kristet rike i skiftet mellan vikingatid och medeltid. Stockholm: Rabén & Prisma. sid. 61 ff. 
• "kröning", Nordisk familjebok, Ugglanupplagan
• Ulla Landergren, red (1987). Skattkammaren : Rikets regalier och dyrbarheter. Stockholm: Kungl. Husgerådskammaren 
• Cedertström, Rudolf (1942). De svenska riksregalierna och kungliga värdighetstecken. Kungliga Livrustkammaren