Leander-klass (fregatt)

Leander-klassen är baserad på Whitby-klassen som hade utmärkt sjövärdighet, god uthållighet och som hade tagit tillvara de dyrköpta erfarenheterna från slaget om Atlanten. Whitby-klassen var dock en utpräglad ubåtsjägare och ganska dyr att bygga. Ian Orr-Ewing föreslog därför en ny fartygsklass baserad på Whitby-klassen med samma skrov och maskineri, men med mer flexibel beväpning. Sea Cat luftvärnsrobotar i stället för Bofors 40 mm automatkanoner och en luftspaningsradar gav bättre luftförsvarsförmåga. Den stora nyheten var dock möjligheten att basera en helikopter ombord. Dessutom var Leander-klassen byggd med flexibilitet i åtanke vilket möjliggjorde flera kommande moderniseringar av beväpningen. Varken helikoptrar eller Sea Cat-robotar fanns dock tillgängliga för de första fartygen varför de i stället temporärt beväpnades med 40 mm automatkanoner på helikopterhangarens tak.

I likhet med Whitby-klassen har Leander-klassen slanka jagarlinjer som gav god driftsekonomi och uthållighet. Det utpräglat upphöjda fördäcket gav generöst fribord i fören vilket gjorde att fartygen klarade hög sjö väl, i synnerhet vid låga temperaturer då överspolande sjö annars snabbt kan bilda ett nertyngande istäcke. Kanontornet med två stycken 114 mm snabbskjutande kanoner var dock ganska tungt och kunde därför inte monteras särskilt högt upp utan att äventyra fartygets stabilitet. Därför avslutas det upphöjda fördäcket med ett distinkt veck precis framför kanontornet. De sist byggda fartygen (batch 3) fick två fot bredare skrov för att öka stabiliteten.^[1]

Fartygen i Leander-klassen byggdes i tre olika omgångar (batches)

• Batch 1 (tio fartyg) byggda med Y-100 ångpannor
• Batch 2 (sex fartyg) byggda med Y-136 ångpannor
• Batch 3 (tio fartyg) byggda med Y-160 ångpannor och med två fot bredare skrov.^[2][3]

Beväpningen, framför allt anti-ubåtsgranatkastaren Limbo och luftvärnsroboten Sea Cat blev snabbt omoderna. Dessutom blev snart behovet av sjömålsrobotar påträngande. Därför genomfördes under 1970-talet flera olika moderniseringsprogram

Ikara conversion

Åtta av de tio fartygen i batch 1 fick sina 114 mm kanoner ersatta med robotsystemet Ikara. Dessutom fick de ytterligare en robotlavett för Sea Cat.

Seacat/Exocet conversion

De två sista fartygen i batch 1 och fem fartyg i batch 2 fick sina 114 mm kanoner ersatta med fyra stycken Exocet-robotar och ytterligare en robotlavett för Sea Cat.

Seawolf/Exocet conversion

Fem fartyg i batch 3 fick sina 114 mm kanoner ersatta med fyra stycken Exocet-robotar och dessutom Sea Cat-robotarna ersatta med Sea Wolf-robotar. Ursprungligen skulle alla fartyg i batch 3 ha fått uppgraderingen, men programmet avbröts på grund av försvarsnedskärningar 1981.

Towed array conversion

Fyra fartyg i batch 2 (som redan fått Seacat/Exocet conversion) och ett fartyg i batch 1 (Arethusa) utrustades dessutom med släphydrofon med lång räckvidd.^[1] I Arethusas fall innebar det också att Ikara-robotarna byttes ut mot Exocet-robotar.^[4]

Flera av fartygen i batch 1 påbörjades som fartyg i den snarlika Rothsay-klassen, men uppgraderades under pågående bygge till Leander-klass.

Leander-klassen utgjorde länge stommen i den brittiska fregattflottan och har tjänstgjort i nästan alla konflikter som Storbritannien varit inblandad i under kalla kriget: Evakueringen av Aden, Indonesien–Malaysia-konflikten, blockaden av Rhodesia, Torskkrigen och inte minst Falklandskriget. De har även bevakat brittiska intressen under Cypernkrisen och Iran–Irak-kriget.

År 1963 beställde Nya Zeeland en Leander-klass fregatt som fick namnet Waikato. År 1970 följdes hon av ytterligare en, Canterbury. Brittiska försvarsnedskärningar 1981 gjorde att Nya Zeeland erbjöds att köpa två begagnade brittiska fregatter (Bacchante och Dido). Försäljningen fördröjdes av Falklandskriget men 1982 respektive 1983 togs de i tjänst som Wellington och Southland.^[5]

Southland var det enda av fartygen som var beväpnad med Ikara-robotar. När Ikara-systemet avvecklades 1989 blev hon därmed omodern. Planer på att modernisera henne på samma sätt som den brittiska Arethusa visade sig bli för dyra. Hon utrangerades 1995 och skrotades därefter.^[6] Waikato utrangerades 1998 och Wellington år 2000. Det sista fartyget, Canterbury, drabbades av en brand i oktober 2003. Att reparera henne skulle ha blivit kostsamt och hon utrangerades 2005.^[7]

Den 14 januari 1970 beställde Chiles flotta två stycken Leander-klass fregatter, Almirante Condell och Almirante Lynch som levererades 1973 respektive 1974. De chilenska fartygen skiljer sig något från de brittiska genom att helikopterplattan är flyttad akterut ända fram till akterspegeln för att ge plats för en större hangar. Fartygen har därför ingen möjlighet att bära släpsonar. I gengäld så har de beväpnats med Exocet-robotar utan att, som de brittiska fartygen, förlora sin kanonbestyckning.

År 1991 och 1992 köptes ytterligare två begagna fartyg från Storbritanniens flotta (f.d. Achilles och Ariadne) som i Chile fick namnen Ministro Zenteno och General Baquedano. Baquedano utrangerades redan 1998 medan Lynch och Condell såldes till Ecuador år 2007. Det sista fartyget, Zenteno, som legat i malpåse sedan 2006 skadades svårt i samband med Jordbävningen utanför Chile 2010 och sänktes kort därefter.^[8]

Efter att jagaren HMAS Voyager förlist efter att ha kolliderat med hangarfartyget HMAS Melbourne 10 februari 1964 beslutade Australien att ersätta jagaren med två stycken fregatter av Leander-klass. Fregatterna HMAS Swan och HMAS Torrens levererades 1970 respektive 1971. I Australien så räknas fartygen inte som en egen klass utan som de sista två fartygen i River-klassen där de fyra tidigare fartygen var baserade på den snarlika Rothesay-klassen men uppgraderade till samma beväpning som Leander-klassen (Sea Cat- och Ikara-robotar).^[9]

Sex fartyg byggdes på licens av Mazagon Dock Limited i Bombay 1972–1981 för Indiens flotta. De var de första stora krigsfartyg som byggdes i Indien. Storbritannien vägrade dock att bevilja någon licens för luftspaningsradarn, så en liknande radar köptes i stället in från Hollandse Signaalapparaten i Nederländerna. De två sista fartygen byggdes med en större teleskopisk hangar för att möjliggöra att Sea King-helikoptrar baserades ombord. De indiska fartygen är dessutom beväpnade med Bofors 375 mm ubåtsjaktraketer.

De sex fartygen utgör 14:e fregattdivisionen och var Indiska flottans arbetshästar under 1980- och 1990-talen. Himgiri blev 1976 det första fartyg att skjuta ner en UAV i strid. Taragiri drabbades av en svår brand i juli 1994 men reparerades och återinsattes i tjänst. Nilgiri utrangerades 1996 medan övriga fartyg i klassen följde under 2000-talet. Vindhyagiri sjönk 30 januari 2011 i Bombays hamn efter en kollision med MV Nord Lake, men bärgades 15 februari 2011 och skrotades snart därefter.^[10]

Sex fartyg byggdes på licens i Nederländerna för Nederländernas flotta på 1960-talet. Fartygen skiljer sig från de brittiska genom att ha genomgående Nederländsk elektronik tillverkad av Hollandse Signaalapparaten. Det elektro-optiska eldledningssystemet för Sea Cat-robotarna var betydligt smidigare än det brittiska och gjorde att två robotlavetter kunde installeras med var sin egen eldledning. Samma förändring infördes senare på de brittiska fartyg som genomgick Ikara conversion och Seacat/Exocet conversion.

Från och med 1976 moderniserades fartygen. De dubbla 114 mm kanonerna byttes ut mot en snabbskjutande 76 mm OTO Melara 76/62. Den ålderstigna Limbo-granatkastaren byttes ut mot 324 mm torpedtuber och de fick i likhet med de Chilenska fartygen helikopterdäcket längre akterut och en större hangar. Radar och stridsledningssystem moderniserades också. Moderniseringen medförde att besättningen kunde minskas från 254 till 175 man, något som avsevärt förbättrade komforten ombord.

Samtliga fartyg såldes till Indonesien 1986–1990.^[11]

• Whitby-klass (Type 12 frigate)
• Rothesay-klass (Type 12M frigate)

• Wikimedia Commons har media som rör Leander-klass (fregatt).
  Bilder & media