Eurovision Song Contest

Efter andra världskrigets slut var Europa splittrat i de två politiska blocken väst och öst som representerades av de två supermakterna USA (väst) respektive Sovjetunionen (öst) som konkurrerade med varandra ekonomiskt, militärt men även kulturellt. I väst utvecklades televisionen, och EBU bildades. Det uppstod en idé att anordna en TV-sänd sångtävling som skulle visas i miljontals hem runt om i Europa, för att etablera en europeisk identitet.

Den 24 maj 1956 sändes den första Eurovision Song Contest från Lugano i Schweiz med sju deltagande länder och sedan dess har en upplaga per år producerats, med undantag för år 2020 då tävlingen ställdes in med kort varsel på grund av coronapandemin.^[11][12][13] Tävlingsdatumen har varierat från år till år om än att tävlingen alltid arrangeras någon gång under perioden mars–maj. Upplagorna åren 1957–1976, 1978–1983, 1988 och 1994 har ägt rum i mars eller april månad medan resterande upplagor som sänts åren 1956, 1977, 1984–1987, 1989–1993 och 1995–idag har avgjorts (eller ska avgöras) i maj månad.

För att ett land ska få medverka i tävlingen behöver landet ha minst en TV-kanal eller ett TV-bolag som är ett fullvärdigt medlemsbolag i den Europeiska radio- och TV-unionen (EBU). Själva unionen är en satellittäckande och inte en geografisk union och därför finns inga krav på att landet behöver ligga i det geografiska Europa. Det har även förekommit att EBU har accepterat att associerade medlemsbolag i andra världsdelar som antingen sänder och/eller deltar i tävlingen, exempelvis TV-bolaget Special Broadcasting Service (SBS) i Australien.

Fram till 2020-talet har sammanlagt 51 länder någon gång deltagit i tävlingen. Den allra första upplagan, som sändes år 1956, hade sju deltagarländer och därefter växte intresset snabbt bland flera länder som ville delta. Under 1950-talet var det cirka tio länder som deltog per år för att bara ett decennium senare hade den siffran ökat till närmare 20 deltagarländer per år, vilket också höll i sig under 1970- och 1980-talen. När både Jugoslavien och Sovjetunionen föll i början av 1990-talet uppstod nya stater i de gamla som också ville vara med och tävla, men då varje tävling vid den tiden fortfarande bara bestod av finalkvällar valde EBU att införa en spärrgräns för att finalerna inte skulle få allt för många deltagande nationer. Det innebar att länder som ett år placerade sig dåligt och/eller hade haft sämre snittplaceringar under flera fick avstå tävlan året därpå för att fler länder skulle få chansen att delta. Senaste gången som sådana kvalificeringsregler användes var i Eurovision Song Contest 2003 då finalen för första gången hade 26 deltagarländer, vilket vid den tiden var ett nytt rekord.

Inför 2004 års tävling justerade EBU regelverket då de införde ett kvalprogram inför finalen, en så kallad semifinal. Ett liknande test hade gjorts vid 1996 års tävling och den här gången infördes det permanent då systemet med minst en semifinal har använts i alla upplagor sedan dess. Själva upplägget med semifinalen blev att de länder som hade placerat sig utanför de tio bästa i 2003 års final (exklusive Frankrike, Spanien, Storbritannien, Italien och Tyskland, vilka bidrar mer ekonomiskt till tävlingen) fick kvala i ett eget program där tio finalplatser stod på spel. I samma program deltog även länder som debuterade och/eller gjorde comeback. Regeln sade också att om ett eller flera av "Big four", sedermera "Big five"-länderna hade kommit topp 10 skulle landet som hamnade på elfte plats året innan också direktkvalificeras osv.^[14] Detta hade vid den tiden kunnat möjliggöra ett finalstartfält med som mest 28 länder, vilket dock aldrig förekom.

Själva semifinalen sändes ett par dagar inför finalen och alla länder som deltog i den aktuella upplagan hade möjlighet att vara med och rösta fram vilka länder som skulle kvalificera sig till finalen.

Systemet med en semifinal inför finalen användes åren 2004–2007, för att från och med 2008 års tävling utökas till två semifinaler inför finalen. Anledningen till att det blev en ytterligare semifinal berodde på ett stort deltagarintresse, och det innebar även att antalet direktkvalificerade länder minskade till att bara omfatta värdnationen och "Big Four" (som sedan 2011 heter "The Big Five" då Italien gjorde comeback).^[15] I ett fall har också specialinbjudna länder fått tillstånd att vara direktkvalificerade, i det här fallet gällde det när Australien bjöds in till tävlingens 60-årjubileum år 2015.

Det nya upplägget, som har använts i alla Eurovision Song Contests sedan 2008, går således ut på att alla deltagarländer (utom fem eller sex länder) behöver kvala om 20 finalplatser, varav tio i respektive sändning. Inför semifinalerna genomförs en lottning för att välja in vilka deltagarländer som ska tävla i respektive semifinal. I likhet med lottningar inför sportevenemang delas kvalnationerna in i olika grupper som sedan splittras i två delar och där varje del får tävla i varsin semifinal. Detta görs främst för att länder som har en tendens att rösta på varandra (så kallad grannlandsröstning eller svågerpolitik) inte i allt för stor del ska avgöra resultaten. Splittringen gör även att bara länderna som tävlar i aktuell semifinal får vara med och påverka resultatet i det programmet, dock alltid tillsammans med två, tre eller fyra så kallade direktkvalificerade länder som blir extraröstande nationer.^[16] Sedan 2010 lottas även varje kvalnation till den första eller andra semifinalhalvan i respektive semifinal.

I varje semifinalsändning uppträder artisterna live på en scen varpå TV-tittarna och jurygrupper i dessa länder (inkl. de länder som extraröstar) är med och röstar på sina favoritbidrag. Varje lands röstningsresultat omvandlas sedan till poäng och när alla länder har röstat klart sammanställs poängsummorna. De tio länder som har fått högst totalpoäng i varje semifinal när juryn och tittarna har sagt sitt kvalar vidare till finalen medan övriga bidrag åker ut.^[a] För att skapa maximal spänning vid resultatuppläsningen meddelas alla finalister utan inbördes ordning. Först när finalen är avgjord meddelas de exakta poängerna och placeringarna.

Formellt sett inleds arbetet med nästkommande Eurovision Song Contest så snart som föregående års final har fått sin vinnare. Vissa år har det däremot dröjt en kortare eller en längre tid innan en värdnation officiellt har bekräftats och vid ett antal tillfällen har det även förekommit att vinnarnationer av olika skäl inte kan eller får arrangera tävlingen nästkommande år. Exempel på sådana fall har varit ekonomiska, logistiska eller säkerhetspolitiska skäl. Det land som slutligen accepterar värdskapet behöver till en början avgöra vilken stad i landet som ska stå värd samt välja ut en värdarena som tävlingen kan hållas i, Den processen brukar vanligtvis påbörjas under sommarmånader och avslutas senast under någon av de tidiga höstmånaderna. Processen varierar från år till år beroende på vilka städer och arenor som finns tillgängliga i värdlandet.

Samtidigt får de medlemsanslutna EBU-bolagen som vill vara med och tävla skicka in anmälningar om de vill vara med och tävla i den kommande Eurovisionen. Under senare delen av hösten eller tidigt i det kommande årets början brukar EBU kunna formulera en deltagarlista som listar vilka länder som kommer att delta. Nästa steg är att varje tävlingsland behöver utse en artist och ett tävlingsbidrag som sin representant, en process som ser olika ut för varje land. Exakt hur dessa val görs lägger sig inte EBU i så länge alla deltagande nationer har gjort sina val senast ett visst datum och att alla parter uppfyller tävlingens regelverk. Exempel på olika uttagningsmetoder är:^[10]

• Internval, det vill säga att TV-bolaget helt eller delvis själva avgör artist- och/eller bidragsvalet utan inblandning från t.ex. en publikomröstning (även om sådana kan förekomma).
• Nationell final, där minst två bidrag och/eller artister tävlar om att vinna.
• En kortare eller längre uttagning innehållandes olika uppvisnings- eller kvalprogram inför finalen. Exempel på längre uttagningar är Sveriges uttagning Melodifestivalen och Italiens San Remo-festival. Även Danmarks respektive Norges versioner av Melodi Grand Prix, Estlands Eesti Laul, Islands Söngvakeppnin och Lettlands Supernova är exempel på återkommande uttagningar i sammanhanget.

En eller två månader innan Eurovision ska äga rum behöver alla uttagningar vara genomförda. Vid det tillfället bjuder värdnationen in alla deltagande TV-bolag i samråd med EBU till ett delegationsmöte i värdstaden där man ger förutsättningarna för årets upplaga, däribland hur allt kommer att fungera rent praktiskt under repetitions- och tävlingsveckorna. Veckor inför tävlingen börjar själva scenbygget i arenan och uppbyggnad av eventområden innan tekniska repetitioner följer och därefter riktiga repetitioner med de tävlande artisterna. På senare år, då tävlingen har vuxit så att fler program sänds och betydligt fler nationer deltar, genomförs repetitionerna under en eller två veckor innan den officiella tävlingsveckan äger rum. Detta för att låta alla länder hinna med flera enskilda repetitioner innan det är dags för publika genrep och direktsändningar.

Sedan semifinalernas införande avgörs först dessa sändningar, sedan 2008 sänds alltid den ena på tisdagskvällen och den andra på torsdagskvällen, innan det är dags för finalen, som hålls på lördagskvällen, där vinnaren koras. De år som bara hade en semifinal avgjordes det programmet i regel på onsdagen med finalen på lördagen. Samtliga upplagor fram till 2003 bara hade en finalkväll som avgjordes på lördagskvällar, med undantag för 1996 års tävling som hade en informell semifinal inför finalen.

Enligt de nuvarande tävlingsreglerna^[10] måste de sånger som deltar bland annat vara nyskrivna och ej tidigare offentliggjorda för allmänheten, åtminstone inte före den 1 september året före tävlingen äger rum (tidigare var datumet satt till den 1 oktober året innan tävlingen ägde rum,^[17] och för det var det den 1 januari samma år som tävlingen skulle hållas). Sångerna ska dessutom kunna framföras på maximalt tre minuter. Låtens titel och innehåll får inte nedvärdera tävlingen och heller inte innehålla några politiska, kommersiella och religiösa budskap. Som mest tillåts sex personer per scenframträdande vilket inkluderar sångaren/sångarna, eventuella bandmedlemmar, körsångare och dansare,^[a] där samtliga ska vara 16 år eller äldre. Lägsta åldersgräns behöver vara uppfyllt senast i maj samma år som tävlingen äger rum. Regelverket säger även att maximalt 44 länder får delta i en och samma Eurovision-upplaga varav 38 som tävlar via semifinalerna och inte fler än sex länder som är direktkvalificerade till finalen.

EBU ställer också krav på att de TV-bolag som gör utsändningarna behöver visa alla sändningar inklusive repriser. De får heller inte manipulera resultatvisningen eller annat som visas i bild, däremot får vissa angivna mellanspel ersättas av reklam.

Under årens lopp har EBU gång på gång ändrat och lagt till regler för att göra tävlingen så rättvis som möjligt för alla deltagande länder. Nedan är exempel på tillägg och undantag.

• Fram till 1962 fick de tävlande låtarna vara högst tre minuter och trettio sekunder långa. Första året (1956) fanns ingen regel om hur lång en låt fick vara om än att 3,5 minut var en rekommenderad längd (exempelvis var en av de tävlande låtarna 1956 mer än fem minuter lång).
• Första tävlingsåret skickade varje tävlande land två bidrag vardera, åren därefter tävlar endast ett bidrag per land.
• Mellan åren 1956 och 1965, 1973 och 1976, och från 1999 har varje deltagarland haft rätt att framföra sitt bidrag på vilket språk man velat. Åren däremellan har EBU haft en regel om att man var tvingad att sjunga på minst ett av sitt lands officiella språk.
• Mellan åren 1957 och 1970 fick varje land som mest ha två personer på scen (således godkändes enbart soloartister eller duos).
• Före 1963 tilläts inga körer i tävlingen. Mellan 1963 och 1970 tilläts körer på upp till tre personer per land.
• Mellan 1956 och 1972 framförde alla bidragen med en orkester. 1973 ändrades reglerna så att varje deltagande själv land fick bestämma om de ville ha förinspelad musik eller en orkester. Sedan år 1999 är det obligatoriskt att alla bidragen ska ha förinspelad musik även om inga sånginsatser får vara förinspelade.^[18] Från och med 2021 har EBU dock gjort ett undantag med att tillåta förinspelad körsång samt förinspelade studioframträdanden för tävlingsbidragen. Dessa två ändringar gjordes främst med anledning av den då pågående coronapandemin.^[19]
• Åren 1957, 1960, 1963, 1972, 1974, 1980 och 2023 hölls tävlingen i ett land som inte vunnit året innan. Anledningen till detta var olika saker, bl.a. var det återkommande att vissa länder vunnit två år i rad och inte hade råd att arrangera tävlingen året därpå. De första två tävlingsåren fanns det ingen regel om arrangörsland.^[20][21]
• Sedan 1976 års tävling behöver varje deltagarland betala en deltagaravgift för att få medverka. Detta görs för att inte värdnationen ska stå för alla kostnader.
• Till och med 1989 fanns det ingen åldersgräns för deltagande, vilket möjliggjorde att länder kunde representeras av personer under 18 år (vilket ibland förekom). Från och med 1990 har reglerna ändrats så att alla tävlande måste vara 16 år eller äldre. EBU har aldrig satt en övre åldersgräns även om varje land själv har rätten att bestämma en sådan till sin uttagning.

Sedan tävlingens start har det alltid funnits med en regel som säger att alla tävlingsländer får rösta på vilka bidrag de vill – utom sitt eget lands tävlingsbidrag. Denna regel gäller även i de semifinaler som har införts efter 2004. Länder som röstas ut i semifinalsändningar får vara med och rösta i finalen och i och med att deras eget bidrag då inte längre tävlar kan de rösta på alla bidrag i finalen. I semifinalerna brukar i regel två eller tre av de direktkvalificerade länderna vara med och extrarösta och de kan då rösta på alla bidrag i startfältet då deras eget bidrag medverkar utom tävlan före finalen.^[10]

Från starten 1956 till och med 1974 varierade poängsystemet i tävlingen och det kunde bytas ut från ett år till ett annat. Förutom den första upplagan, där endast vinnaren presenterades, var det återkommande att varje land hade ett antal jurymedlemmar som fick vara med och rösta fram favoritbidragen. I vissa upplagor kunde jurymedlemmarna bara rösta på ett eller ett fåtal bidrag medan i andra upplagor skulle alla bidrag, undantaget sitt eget lands bidrag, få poäng från juryn. Under några år prövades även systemet med att ha två jurypersoner per land där den ena skulle vara under 25 år och den andra över 25 år. Varje jurymedlem betygsatte sedan alla låtar, utom det egna landets låt, med poäng från 1 till 5. I andra upplagor där varje jury endast kunde dela ut ett fåtal poäng var det vanligen förekommande att flera låtar i startfältet blev helt utan poäng.

Sedan Eurovision 1975 har tävlingen haft ett standardpoängsystem som går ut på att varje deltagarland delar ut fasta poängsummor till sammanlagt tio länder. Den högsta summan är 12 poäng och därefter följer i nedåtgående led 10, 8, 7, 6 5, 4, 3, 2 och 1 poäng, övriga bidrag ges noll poäng. Inga bidrag kan tilldelas 9 eller 11 poäng.^[10]

I stort sett alla Eurovisioner har startordningarna avgjorts med hjälp av lottning som har inneburit att ländernas respektive startnummer och/eller starthalvor har tilldelats med hjälp av slumpen. Hösten 2012 gjordes däremot en regeljustering kring startordningarna som går ut på att lottningen bara ska avgöra vilka länder som ska tävla i respektive startfält samt starthalvor. Den senare delen, den som avgör själva startnumren, bestäms helt och hållet av tävlingsproducenterna för det aktuella årets Eurovision. Ett undantag görs dock för värdnationen vars startnummer i finalen får ett bestämt startnummer. Det görs bland annat för att undvika så kallade jävsituationer. Det här upplägget har varit aktuellt i alla Eurovisioner sedan 2013.^[22][23]

Fram till år 1996 avgjordes tävlingen enbart av nationella jurygrupper. Året därpå testade Schweiz, Storbritannien, Sverige, Tyskland och Österrike att ha telefonröstning istället för juryröstning och då detta visade sig positivt började fler länder under åren som följde därefter sakta men säkert övergå till att enbart ha telefonröstning, dock i flera fall med så kallade backupjuryer som användes bland annat vid teknikstrul eller där olika händelser omöjliggjorde telefonröstning.^[24] Under några år i början av 2000-talet använde vissa länder en kombination av jury- och tittarröstning, något som sedan infördes för alla länder mot slutet av decenniet 2000-talet. I och med detta minskade tittarnas makt något då de fick dela makten med jurygrupper. Varje upplaga sedan 2009 har avgjorts på detta sätt och sedan 2016 delar dessutom varje lands juryröstning respektive tittarröstning ut varsin poängskala om 12, 10, 8 och 7–1 poäng. Det innebär att dubbelt så mycket poäng delas ut vilket också gör att poängsummorna blir högre jämfört med tidigare upplagor.^[25][26][27]

Från och med Eurovision 2023 har EBU dock valt att göra en regeljustering som innebär att jurygrupperna inte längre röstar i semifinalerna. Det enda undantag som görs då juryer används är för eventuella deltagarländer som av något skäl inte kan avlämna ett validerat telefonresultat. Däremot används delad jury- och tittarröstning i finalen, på samma sätt som det varit sedan Eurovision 2016. Utöver detta införs också en så kallad "Rest of the World"-tittargrupp som innebär att personer som inte befinner sig i någon av tävlingsländerna får rösta på bidragen via en onlineröstning. Denna omröstning finns med i bägge semifinalerna och i finalen vilket gör att tittarna i finalen får en något större procentandel i makten att avgöra slutresultatet. Den nya maktfördelningen blir 50,6 procent för tittarna och 49,3 procent för juryerna.^[28]

Om två eller fler bidrag, oavsett slutplacering, får samma totalpoäng genomförs en skiljeomröstning enligt en viss modell. Sedan 2003 har regeln gällt att EBU i första hand ska räkna hur många poänggivande länder de aktuella bidragen haft och i andra hand antalet poängvalörer med start från 12 poäng. Om bidragen har fått lika många/få 12-poängare fortsätter omräkningen till dess någon har fått fler av viss valör. Om det även efter detta är helt lika i poängen mellan flera bidrag är det låten som startat tidigast i startordningen som placerar sig högst, vilket bland annat blir tydligast i de fall två eller fler bidrag får noll totalpoäng.^[29][30][31] Från 2016 har även bidrag som fått samma totalsumma räknats efter hur tittarröstningen placerat bidragen, där den av dessa bidrag som fått högst summa från tittarna placerar sig överst.

Modellen med skiljeröstning infördes första gången år 1970 efter att juryröstningen i finalen 1969 hade slutat med att fyra länder hamnat på delad förstaplats. I och med att tävlingen vid den tiden saknade skiljeregler beslöt EBU att låta samtliga fyra länder dela på segern varpå man fick ta till lottningsmetoden för att utse värdnation till den kommande upplagan. Några länders TV-bolag, däribland Sveriges Radio-TV (nuvarande Sveriges Television) i Sverige, kritiserade beslutet och bojkottade även tävlingen 1970. Den skiljeregel som infördes sade då att bara ett land per år kan vinna och ifall fler än två länder skulle hamna på samma totalsumma på förstaplatsen skulle en ny omröstning genomföras mellan dessa bidrag för att kora en vinnare.^[32][33] År 1989 förfinades regeln till att EBU istället skulle räkna hur många poängvalörer bidragen fått och den som fått flest av högst valör skulle vinna.^[33][34][35]

Historiskt sett har skiljeregeln bara behövt användas vid 1991 års final när Sverige och Frankrike hamnade på delad förstaplats. Vid det tillfället korades Sverige till vinnare då Sverige fick fler 10-poängare än Frankrike, men om dagens skiljeregler hade gällt hade Frankrike vunnit då landet fick poäng från fler länder än Sverige.

För att Eurovision Song Contest ska kunna hållas behöver varje deltagarland betala en avgift, vilket är utöver det som värdnationen själv budgeterar och får in från EBU. Trots detta krävs det att vissa länder lägger mer pengar på tävlingen för att arrangörslandet inte ska bli lidande av för höga kostnader. För att hålla tävlingen vid liv var man därför tvungen att erbjuda fyra (senare fem) länder direktkvalificeringsplatser i varje års final med haken att de ska betala mer än de andra länderna som är med och tävlar. Detta kom på EBU:s bord under år 1996 då Tyskland, som fram till 1990-talet brukade lägga mer pengar i tävlingen än de andra länderna, missade att kvalificera sig till finalen det året. Därför beslöt EBU att låta Tyskland (ARD/NDR), tillsammans med public servicebolagen France Télévisions i Frankrike, RTVE i Spanien och BBC i Storbritannien få bli en del av den gruppen, kallad ”The Big Four”, från och med tävlingen år 1999, med anledning av just de fyra har råd att betala större delen av tävlingens kostnader. Sedan år 2011 heter gruppen "The Big Five" då Italien gjorde comeback i tävlingen igen och att EBU beslöt att även deras nationella TV-bolag Rai kunde vara med och bidra ekonomiskt stort till tävlingen.^[36]

Om ett "Big Five"-land vinner en Eurovisionfinal är det endast de fem länderna som blir direktkvalificerade till det kommande årets final. Detta skedde bland annat efter Tysklands seger 2010 (till 2011 års tävling) samt vid Italiens seger 2021 (till 2022 års tävling).^[17]

Sedan starten 1956 har antalet deltagande länder ökat från sju till 52. Den stora förändringen skedde i början och mitten av 1990-talet då många länder som varit under en stat blivit fria och velat tävla. Eftersom Eurovision inte är någon geografisk Europatävling kan länder som geografiskt ligger i Nordafrika eller Centralasien delta, vilket också har skett. Marocko är dock det hittills enda landet i Afrika som deltagit, vilket skedde år 1980. Australien bjöds år 2015 in som en gästnation då tävlingen fyllde 60 år och har sedan blivit inbjuden att delta alla år därefter. Andra länder som är helt/delvis utanför det geografiska Europa kan nämnas Armenien, Azerbajdzjan, Cypern, Georgien, Israel och Turkiet.

År	Land
1956	Belgien,  Frankrike,  Västtyskland,  Italien,  Luxemburg,  Nederländerna,  Schweiz
1957	Danmark,  Storbritannien,  Österrike
1958	Sverige
1959	Monaco
1960	Norge
1961	Finland,  Spanien,  SFR Jugoslavien
1964	Portugal
1965	Irland
1971	Malta
1973	Israel
1974	Grekland
1975	Turkiet
1980	Marocko
1981	Cypern
1986	Island
1993	Bosnien och Hercegovina,  Kroatien,  Slovenien
1994	Estland,  Litauen,  Polen,  Ungern,  Ryssland,  Slovakien,  Rumänien
1996	Makedonien[a]
2000	Lettland
2003	Ukraina
2004	Albanien,  Andorra,  Belarus,  Serbien och Montenegro
2005	Bulgarien,  Moldavien
2006	Armenien
2007	Georgien,  Montenegro,  Serbien,  Tjeckien
2008	Azerbajdzjan,  San Marino
2015	Australien

Nedan listas de länder som vunnit tävlingen genom åren, decennium för decennium.

År	Värdstad & värdland	Deltagande länder	Vinnare
			Land	Artist	Låt	Text & musik	Språk
1956	Lugano, Schweiz	7[a]	Schweiz	Lys Assia	"Refrain"	Emile Gardaz (t), Geo Voumard (m)	Franska
1957	Frankfurt, Tyskland[b]	10	Nederländerna	Corry Brokken	"Net als toen"	Willy Van Hemert (tm)	Nederländska
1958	Hilversum, Nederländerna	10	Frankrike	André Claveau	"Dors, mon amour"	Pierre Delanoë (t), Hubert Giraud (m)	Franska
1959	Cannes, Frankrike	11	Nederländerna	Teddy Scholten	"Een beetje"	Willy Van Hemert (tm)	Nederländska

År	Värdstad & värdland	Deltagande länder	Vinnare
			Land	Artist	Låt	Text & musik	Språk
1960[a]	London, Storbritannien	13	Frankrike	Jacqueline Boyer	"Tom Pillibi"	Pierre Cour (t), Andre Popp (m)	Franska
1961	Cannes, Frankrike	16	Luxemburg	Jean-Claude Pascal	"Nous les amoureux"	Maurice Vidalin (t), Jacques Datin (m)	Franska
1962	Luxemburg, Luxemburg	16	Frankrike	Isabelle Aubret	"Un premier amour"	Roland Valade (t), Claude Henri Vice (m)	Franska
1963[b]	London, Storbritannien	16	Danmark	Grethe & Jørgen Ingmann	"Dansevise"	Sejr Volmer Sørensen (t), Otto Francker (m)	Danska
1964	Köpenhamn, Danmark	16	Italien	Gigliola Cinquetti	"Non ho l'età (Per amarti)"	Mario Panzeri (t), Nicola Salerno (m)	Italienska
1965	Neapel, Italien	18	Luxemburg	France Gall	"Poupée de cire, poupée de son"	Serge Gainsbourg (tm)	Franska
1966	Luxemburg	18	Österrike	Udo Jürgens	"Merci chérie"	Udo Jürgens (tm), Thomas Horbiger (t)	Tyska, franska
1967	Wien, Österrike	17	Storbritannien	Sandie Shaw	"Puppet on a String"	Bill Martin (tm), Phil Coulter (tm)	Engelska
1968	London, Storbritannien	17	Spanien	Massiel	"La la la"	Ramon Arcusa (tm), Manuel De La Calva (tm)	Spanska
1969	Madrid, Spanien	16	Frankrike	Frida Boccara	"Un jour, un enfant"	Eddy Marnay (t), Émile Stern (m)	Franska
			Nederländerna	Lenny Kuhr	"De troubadour"	Lenny Kuhr (t), David Hartsema (m)	Nederländska
			Storbritannien	Lulu	"Boom bang-a-bang"	Peter Warne (t), Alan Moorhouse (m)	Engelska
			Spanien	Salomé	"Vivo cantando"	A. Alcalde (t), Maria Jose De Cerato (m)	Spanska

År	Värdstad & värdland	Deltagande länder	Vinnare
			Land	Artist	Låt	Text & musik	Språk
1970	Amsterdam, Nederländerna	12[a]	Irland	Dana	"All Kinds of Everything"	Derry Lindsay (tm), Jackie Smith (tm)	Engelska
1971	Dublin, Irland	18	Monaco	Séverine	"Un banc, un arbre, une rue"	Yves Dessca (t), Jean-Pierre Bourtayre (m)	Franska
1972[b]	Edinburgh, Storbritannien	18	Luxemburg	Vicky Leandros	"Après toi"	Yves Dessca (t), Klaus Munro (tm), Mario Panas (m)	Franska
1973	Luxemburg	17	Luxemburg	Anne-Marie David	"Tu te reconnaîtras"	Vline Buggy (t), Claude Morgan (m)	Franska
1974[c]	Brighton, Storbritannien	17	Sverige	Abba	"Waterloo"	Stikkan Anderson (t), Benny Andersson (m), Björn Ulvaeus (m)	Engelska
1975	Stockholm, Sverige	19	Nederländerna	Teach-In	"Ding dinge dong"	Wil Luikinga (t), Eddy Owens (t), Dick Bakker (m)	Engelska
1976	Haag, Nederländerna	18	Storbritannien	Brotherhood of Man	"Save Your Kisses for Me"	Tony Hiller (tm), Lee Sheriden (tm), Martin Lee (tm)	Engelska
1977	London, Storbritannien	18	Frankrike	Marie Myriam	"L'oiseau et l'enfant"	Joe Gracy (t), Jean-Paul Cara (m)	Franska
1978	Paris, Frankrike	20	Israel	Izhar Cohen och Alphabeta	"A-ba Ni-bi"	Ehud Manor (t), Nurit Hirsh (m)	Hebreiska
1979	Jerusalem, Israel	19	Israel	Milk and Honey	"Hallelujah"	Shimrit Orr (t), Kobi Oshrat (m)	Hebreiska