Barnfattigdom

Den definition som EU och även svensk SCB använder av allvarlig materiell fattigdom innebär att familjen inte har råd med minst fyra av följande nio poster om de skulle vilja ha denna levnadsstandard: oförutsedda utgifter; en veckas semester per år; en måltid med kött, kyckling eller fisk eller motsvarande vegetariska alternativ varannan dag; tillräcklig uppvärmning av bostaden; tvättmaskin; färg-TV; telefon; bil; samt amortering av skulder.^[2]

Inom Europeiska unionen genomfördes 2007 en analys som resulterade i rapporten Child Poverty and Well Being in the EU - current status and way forward.^[3] Bland EU:s 27 medlemsländer levde 19 miljoner barn i åldern 0 till 17 år (19 procent av alla barn) under 2006 i hushåll med låg ekonomisk standard. Risken för fattigdom är över 20 procent i mer än hälften av medlemsländerna, 15 procent i Sverige, Belgien och Österrike och som lägst 10 procent i Danmark och Finland.

En definition av "risk för fattigdom" (en form av relativ fattigdom) som har använts i EU innebär att familjens samlade inkomst, inklusive kapitalinkomster och bidrag, är lägre än 60 procent av medianinkomsten i landet.^[4] Vid beräkningen tas hänsyn till familjens storlek, räknat i "konsumtionsenheter", där en vuxen per familj räknas som 1 enhet, övriga vuxna som 0,5 och barn under 14 år som 0,3 enheter.^{[källa behövs]}

Barnfattigdomen i Sverige är mycket låg i ett internationellt perspektiv, oavsett hur den mäts. Andelen barn i ekonomiskt utsatta hushåll har minskat från slutet av 1960-talet, men uppvisade en kraftig ökning under 1990-talets andra hälft, till följd av offentliga nedskärningar och hög arbetslöshet som följde på finanskrisen i Sverige 1990–1994.^[5] Se utanförskap i Sverige. Den långvariga fattigdomen bland barnfamiljer har därefter minskat kraftigt. Sedan slutet av 1990-talet – och särskilt markant sedan år 2006 – har emellertid antal rika barn och därmed inkomstojämlikheten bland barn ökat, som framgår av SCB-statistiken nedan.^[6]

I Sverige har även Rädda Barnen uppmärksammat problemet med absolut barnfattigdom genom årliga rapporter sedan 2002.^[7][8][9] Mätningarna går tillbaka till 1991 och som mest levde 22,3 procent av alla svenska barn i fattigdom 1997, enligt svenska Rädda Barnens definition. ^{[Uppdatering behövs]}

Statistiken avser hemmaboende barn i åldern 0 till 17 år. Ekonomiskt utsatta hushåll innefattar enligt Rädda barnens definition dels familjer som annars skulle leva under existensminimum, dels familjer berättigade till försörjningsstöd (socialbidrag).^[12] Under 2008 var 6,7 procent av alla familjer berättigade till försörjningsstöd och 7,1 procent hade låg inkomststandard, med ett överlapp på 2,3 procentenheter, resulterande i en barnfattigdom på 6,7 + 7,1 - 2,3 = 11,5 procent.^[13] Notera att med denna definition leder generös tilldelning av försörjningsstöd till ökad barnfattigdom. Från och med statistiken år 2015 (och 2011) används en annan definition av hushåll, baserad på förbättrad statistik över vilka barn som har sammanboende föräldrar.^[9]

För jämförelse visar tabellen även SCB:s beräkningar av andel barn med låg inkomststandard (under 1,0) och hög inkomststandard (över 2,0), där begreppet inkomststandard avser den disponibla inkomsten dividerad med en norm för levnadsomkostnader vars storlek beror av familjens sammansättning. Normen består av baskonsumtion (exempelvis mat och kläder), kostnader för boende samt eventuella barnomsorgsutgifter och fackföreningsavgifter.^[14])

Professor Tapio Salonen beräknade 2011 att fattigdomsgapet för barnfattigdomen (hur långt under fattigdomsstrecket fattiga barnfamiljers inkomster sammantaget är) till 15 miljarder kronor, och menade att barnfattigdomen i Sverige skulle kunna avskaffas genom att höja bidragsnivåer med 15 miljarder.^[15]

Alliansen lyfte fram frågan som en av 10 punkter i sin familjepolitik från 2010. Här menade man att främst arbetslinjen (bland annat sänkt procentuell skatt till arbetande) skulle kunna förbättra situationen, men föreslog även stöd till ensamstående som en åtgärd.^[16] 2012 beslutade Alliansregeringen att göra en höjning av riksnormen i försörjningsstödet.^[17]

Socialdemokraterna, bland annat Håkan Juholt, lyfte fram barnfattigdomen som en central politisk fråga, baserat på Rädda Barnens rapporter och Salonens förslag. Man bildade 2011 en arbetsgrupp som skulle redovisa en åtgärdsplan vid partikongressen 2013. ^[18]

Uppdrag granskning kritiserade år 2013 barnrättsorganisationerna Bris för att överdriva innebörden av begreppet barnfattigdom i kampanjen "När pengarna inte räcker till" och Rädda barnen i kampanjen "Black" år 2011, där barn som uppfyller Rädda barnens definition på barnfattigdom enligt Uppdrag granskning framställdes som att de inte får tillräckligt med mat eller för årstiden lämpliga kläder. Även organisationen Majblomman kritiserades för att 2008 ha påstått att 40 % av Sveriges barn inte har råd med glasögon och för att hävda att bidragsansökningar ökar i Sverige (vilket de också gjort åren 2007–2009 men inte i längre perspektiv). Programmet kritiserades av tittare för att framställa det som att barnfattigdom inte finns. ^[19] Efter Uppdrag gransknings program skulle Bris fortsättningsvis använda begreppet ekonomisk och social utsatthet istället för barnfattigdom, enligt en intervju med organisationens generalsekreterare Kattis Ahlström.^[20] Två dagar senare sade hon till Resumé att hon har blivit missförstådd och menade att relativ barnfattigdom finns i Sverige^[21]

En utredning om vräkning och hemlöshet bland barnfamiljer i Sverige initierades 2004 av den socialdemokratiskt ledda regeringen.^[22] Alliansregeringen och socialminister Maria Larsson (kristdemokraterna) formulerade år 2007, och under valrörelsen 2010, en nollvision för 2012 om vräkning av barnfamiljer, och tillsatte 2010 en utredning.^[23] Inga lagar har emellertid förändrats 2011. I hälften av Sveriges kommuner förekom vräkning av barnfamiljer 2010.^[24][25][26]

Rädda barnen uppskattar att 5 390 barn levde i hemlöshet enligt Socialsystelsens definition i Sverige under 2015 och 2016, och således levde i osäkra boendeförhållanden. 1 573 av barnen levde i akut hemlöshet. Många av barnen levde i familjer som hade fått långsiktig boendelösning med regelbunden tillsyn av socialtjänsten, exempelvis försöksboende, men var utestängda från den ordinarie bostadsmarknaden. Andra hade boendelösning hos vänner utan långsiktigt kontrakt, bodde tillfälligt på institution utan att boendesituationen var ordnad efter utskrivning eller var en i okänd boendesituation, exempelvis att familjen bodde kvar på asylboende trots att man hade fått permanent uppehållstillstånd. Emellertid är osäkerheten stor - man saknar statistik från många kommuner.^[27]

Enligt socialstyrelsen hade 24 150 barn minst en förälder som levde i en hemlöshetssituation under en mätvecka våren 2017.^[28]

År 2023 hade över 9 400 barn minst en förälder som levde i vad som enligt Socialstyrelsens utgör en så kallad hemlöshetssituation, varav 5 900 barn bodde på heltid eller växelvis tillsammans med den förälder som var i en hemlöshetssituation.^[29]

• Barnhem
• Barnarbete
• Fattigdomsgräns
• Gatubarn
• Utanförskap
• LUA-område
• Utsatt område

• Barnfattigdom i Sverige, Rädda Barnen